The Great Story of Berlin
Jaha, nu är havregrynsgröten nertryckt, natten med M avmyst, och just precis nog med norsk luft inandad, först nu, dryga dygnet efter landning på norsk mark, närmare bestämt Moss, Rygge Airport, så känner jag att energin, tillbakablickandet och mogenheten för att sammanfatta denna resa till historiernas, graffitins och framförallt klubbandets stad Berlin har infunnit sig. Har inte riktigt vetat vars man ska starta, visst där de hela började är väl det naturliga svaret på frågan, men eftersom min hjärna inte funkat ens i närheten så gott (nåja) som den en gång gjort, mina nerv-signaler från samma hjärna till dom små utsticken längst ut på händerna inte nått ens halvvägs, och mitt maskineri gått som ettans växel längs autobahn ändå sedan jag i söndags förmiddag insåg att jag nog blivit grovt drogad under lördagen, ni ser de gick åt helvete att börja med starten även nu då jag smörjt upp mjna delar för detta paris-dakar rally.
Äh vafan nu tar jag på mig mina lurar, sätter på den låt som gått varmast i min, Nilssons och herr Wallins hjärna redan sen vi bokade denna resa för alltför många veckor sen. Allein Allein the Alex C remix är låten som rekommenderas att lyssna på både då man ska tagga inför en livsihågkommande Berlin-resa alternativt detta blogginlägg.
Den börjar som våran resa lugnt (nåja) men stiger redan några sekunder efter sammanstrålande på trikk nr 18 destination sentralstasjon Oslo både ett och flera beat per sekund, Deltagarna samlas med ett barn på julaftons leende på sina läppar, tagget är up in the sky, och vi känner nog alla att detta, detta kommer bli någonting riktigt bra.
Väl framme på stationen så glider vi påskyndande fram till rätt buss, lägger kontrollerat stressat in väskorna, och står på tå i kön in till bussen så vi får slå oss ner för att poppa första pilsnern som N med klass packat ner som enda föremål i sin med företags-resande utseende dataväska, måste faktiskt säga att vi alla såg riktigt städade ut då vi började denna episka resa. Alla i kavaj, nyvaxade frillor och ett helt enkelt propert utseende, något som snart skulle visa sig inte var annat än en fasad.
Väl på bussen åkte denna väska upp, pilsner-kapsylerna flög och resan var officiellt igång. Detta tagg som legat och krypt i våra kroppar sen bokningsbekräftelsen damp ner i inboxen tog över och dom medtagna ölen blev snabbt gapande tomma.
Desto mer flaskor som hamnade i soppåsen( lite propra är vi allt ), desto mer steg humöret och med det även smilgroparna, vi gled runt på Rygge ca 1 timme, dock utan dom 5 stackars ölen som vi smart nog glömde att dricka upp innan vi passerade säkerhetskontrollen. Lika bra var kanske det för kräkreflexernas skull, men som tur var så glänste tax-free skylten vackert i horisonten. In, kikade, dyrt, men vafan "vi fick ju så billig resa så". På kvittot stod följande :
- 1 st Gin
- 1 st Seaman´s Shot
- 1 st Jack Daniels
- 2 st små Jäger
Dessa stackars jäger blev snabbt avslutade, nog mest för att W var less efter att med endast Euro ( Jarra ) och ett norskt visa-kort valde det mindre begåvade beslutet att pynta me jarra, och få tillbaka i NOK samt en svinn på 200 NOK i växlingskurs. Nån pils, ett par dyra mackor senare så var vi äntligen ombord.
Det är även här som låten efter första tagget går ner i tempo igen, man börjar komma in i det hela, börjar förstå att det är igång, och bara tar en sekund elr en flygresa och insuper detta faktum.
Efter en däckning och en pils till frukost så var vi framme, Berlin Schönefeld!
Sorry att de var sä jävla mkt ord för att ta sig igenom dom första 5 timmarna, men starten är alltid viktig, halkar man efter redan där så blir det alltid segare att se harens rygg desto längre loppet löper.
Efter en plankning på tåget in och lite noja då N tyckte sig se politzi kliva ombord så var vi framme vid Johannistrasse 11 och vårt hostel Heart of Gold ( sjukt rekommenderat! )
Vi begav oss i väntan på rumstädning ut för att få en första glimt av staden med stort B och få lite grepp om vad den drev med. Ett par timmars strosande och en äcklig bit med leverpastejs-biff för min del så drog vi oss hemåt.
Upp på rummet för lite lugn innan stormen, som likt sjömannen på Seaman´s-flaskan svepte in över oss utan förvarning. Ett par timmars skönt snackande och en tom flaska sjöman senare så tyckte vi de var dags för ett besök ner till hostel-baren med 24/7:s öppettider.
N försvann iväg före och vi hittade han vid biljard-bordet med ett grymt fundersamt ansikstuttryck, han hade i uppskattningsvis en halvtimma försökt listat ut hur f#n man stoppade i mynten i automaten, hans mynt föll då iaf inte ner, bokstavligt talat. Alla glada och betrunkna, speciellt N som knappt fick fram den vita till en endaste av sina bollar, W blev less på att vänta på mig och N så han satt sig vid ett bord fullt av pluggande polskor. Dom såg måttligt intresserade ut efter ett tag så han la igång den soon to be famous repliken "Are you studying on a fucking Friday you fuckin retards?" Jag och N dog i varsitt hörn och sen är minnet relativt sviktande. Det är här som låten än en gång tar fart, armarna vevas som per automatik och allt känns som en enda stor dimma. Därför lämnar jag ett par rader och sisådär 4 timmar oskrivna, om någon har info, bildbevis elr dylikt av dessa timmar så hör gärna av er för kompletteringens skull.
Det enda förbiflashande fragment av minne som finns är att det gåtts iväg på bratwurst-jakt, repats en R8, hittats ett korvstånd som förvånande nog sålde allt från Red bull/vodka till gluewien och det slutgiltiga köpet ett par kvartingar Jäger.
När låten än en gång går ner i tempo och alla med ett leende på läpparna sjunger med till den dagis-lätta "texten", det är då vi efter 15 timmar och en i med syfte att imponera för hårt nerställd samt i våran mening felkonstruerad Gin-flaska krossad, och inte att förglömma ett vattenfyllt tak samt ett par hulkningar som vi i alkoholens tecken går in på rutin ( trodde vi vartfall ).
Det är nämligen så att i Berlin går man inte ut förrens vid 2-3 tiden, så vi tänkte vid 12 att vafan vi har ju redan förfesten förfestad, så vi ställer klockan och går upp för att bara köra. Lättare sagt än gjort, ja somnade rätt omgående så vaknade hyfsat på det berömda G:et. W och N däremot är två krigare som krigar tills dom stupar och sen ligger stupade. Efter en kvarts skrikande och slitande så gav jag upp, trampade ner till baren för att ta igen den Gin som låg insugen i våran rumsmatta. Träffade skönt folk och levde jävulen, men även jag stupade till slut och sluddrade i säng.
Efter en lugn vers med mkt gungande så drar likt oss låten revansch-suget igång igen tidigt på lördagsmorgonen. För er som har tänkt att bege er till Tyskland och Berlin så kan jag rekommendera att göra tvärtemot va vi gjorde, och istället för att tok-kröka vid 7 på morgonen, börja så lugnt de går(om de nu går), gärna ta ett senare flyg, och tagga för natten istället.
Också var det det där med den där lördagen då, ni har nog alla haft såna, kanske inte lika i ljusstrålarnas, armvevandedt och klubbandets tecken som den här magiska dagen utvecklade sig till, men ni vet de här tagget, den där känslan av att idag blir en riktigt jävla grym dag, inga moln på himmelen, inga hinder på löparbanan och den låt som bäst beskriver de hela är otippat nog låten " Inatt Inatt " med Black Jack då jag tänker på refrängen och speciellt orden " Inget stoppar oss nu ".
Det är även här som baslådan för sista gången riktigt tar över låten och man går in för sista andningen.
Lördagen började som sagt med ett sjuhelvetes tagg och revanschsug efter insomningen fredag, vi tog just fredagen i akt och började i fortfarande törstig men mer smygande takt. Ut för att se lite historia, lite berlinmur, lite checkpoints och även försöka hitta nåt schysst plagg att bära med ära under kvällen som komma skulle. Det sistnämnda är väl inget som gick direkt som planerat då tyskarna inte har den blekaste aning om hur man klär sig, antingen är det hängigt baggy, gamla Champion´s-tröjor(if you remember) och några allt för dammiga och trasiga adidas-pjucks alternativt rosa fjädrar och dreads ner till cykelhjulen. Jaja en najs hatt hittade jag iallafall.
Vi var och shoppade lös på den närmsta supermarket vi hittade, vet inte om de va vi som e födda utan ögon elr om dom bara inte gillar supermarkets i Tyskland men den låg en dryg km från vårat residens. Väl hittat så passade vi på och resultatet blev :
- En publikfriande 3 liters Smirnoff
- Ett nytt försök till Gin, denna gång m solid botten, testad och klar
- En ny Jackie D
- En 60% koskenkorva
- Ett obligatoriskt 6-pack Berliner pils
Dessa ihoppackat två pappkassar blev medsläpade på turistbussen som tog oss runt stan o dess många sevärdheter. Pilsen fick bli en bra wingman till denna utflykt.
Hann med bla :
- Potsdamer
- Checkpoint Charlie
- Den lilla del av den stora muren som står kvar
- En hemafrodit med dreads ner till knäskålarna
Då ja fotat klart blixt-reflektioner i bussfönstrena så bar det av till hemmaplan för att korka upp.
Vi tog en den här gången lyckad rutin-powernap innan vi klev ner mot baren med Smirnoffen i spetsen. Det tog inte mer än några minuter innan dom törstiga backpackermunnarna började samlas kring vårat sprithål, och därmed var festen officiellt spårad. Bartendern gav oss ett par nedlåtande blickar, speciellt Nilsson som efter att smirnoffen börjat sjunka ner mot 2 liters-strecket började hitta fram till sitt rätta jag, vilket resulterade i en utslängning från hotellet efter diverse strilning på en smart nog grå vägg på uteplatsen hostellet disponerar över och som det är glasväggar ut mot, N:s bankande på glasdörren minskade inte direkt chanserna för upptäckt, efter lite sympatiserande för den stackars väggen från min sida och en oförglömmlig men ändock av personen i fråga N bortglömd MVG-insats i kursen 100 poäng Ångerfullhet och Smörning så fick väskorna stå opackade på rum 111.
Efter de höjdes stämmningen hos gruppen avsevärt och detta skulle såklart firas med shottande av den stackars smirnoffen.
För er som aldrig gett er på konsten att hälla upp shottar i dricksglas med 3 liters-flaskor så kan jag av egen erfarenhet intyga att detta kräver övning och viss nykterhet. Det viktiga i slutändan är bara att man klarar av att dricka upp den mängd man hällt upp, vilket jag, N och en skön svensk som kallade sig själv Världens Bästa Jesper klarade galant trots mängden ca 2 dl. VBJ var för er som gillar kuriosa efter egen utsago personlig kock åt Slagsmålsklubben. Han och flickvännen Cissi var bara två av alla sköna människor som tog del av festen, i laguppställningen ingick bl.a en för första gången snusfull australienare, ett gäng partyglada engelskor, en hög med i sverige och växjö studerande blandning av nationaliteter från finland till portugal. Då dimman la sig tätare över kvällen så begav sig alla åt alla håll, och jag, N o W blev för ett par timmar splittrade, men då vi hittat ett sånt skönt team av random folk att hänga med så var detta långt ifrån ett problem. Otroligt nog så möttes vi efter 4 timmar på olika dansgolv med danståg uppstyrda igen.
Vi bestämde oss då för att bege oss till den kända klubben Berghain med dom smått svaera öppningstiderna 01.00-14.00. Vi var där vid 5 vilket sägs vara den bästa tiden för att enkelt och "snabbt" ta sig in. Efter 1,5 timmes köande/minglande i den ljuva vårnatten samt en intervju av två tjejer som uppgav sig vara från Aftonbladet och gjorde ett repotage om Berlins uteliv,( så håll utkik efter trion N,N o W i mittuppslaget gott folk ) så sket vi i det hela, bestämde oss för att erövra Berghain nästa gång vi befann oss i Berlin och drog vidare, till vår besvikelsr började dom flesta ställena stänga vid 6-tiden( sa dom iaf, kan dock bero på våra smått för berlin-klubbarna uppklädda stil. Till sist hoppade vi in i en taxi som körde oss till vad som såg ut att vara en arbetsplats mer än nånting annat, men som när vi kom nära hördes strömma musik utifrån och väl inne så hade vi en 10 vånings-klubb mitt framför våra ögon. Efter ett par timmars dansande i neon så tog krafterna vid 10-snåret slut och vi kände att vi med stolthet kunde bege oss hemåt. Väl hemma så kunde dock ingen av oss riktigt somna, speciellt inte yours truly som blivit misstänkt drogad någon obestämd tid under kvällen, för då jag la mig ner i sängen för att sluta ögonen så verkade en armé av myror intagit min kropp, de kröp och kliade, jag kunde inte ligga stilla, hittade ingenting som liknade ro i kroppen hur mycket jag än sökte, så begav mig ut på www. för att bedriva tiden tills insomnia. Det är aldrig en klok idé att i fyllan och villan ge sig in på detta område, inte om ens gamla svenskalärare skulle få syn på en iallafullafall. Som exempel befogar jag detta inskrivet på herr Barrulfs sida :
Petter Nyberg NU!!! Nu kör vi, Rrik B to the arr from the ulf, nu har ja druckit pils i containervis för gubben miun! Gled nyss hen, har kört u´nu, raky av! djuka grejjer! fsan du sku vasrt hät! Nu körvvi! kom nysas hem från nå dvartenklubb de grande svaert! 10 våningar, bara beting och ett jävl ljudssystem! kyssar i skrotum!!
Efter ett par timmars nonsens-surfande och uppsatsskrivande så fick jag nog av rum 111 och släpade med mig en trodde han vid tidpunkten nära döden N, W låg och pratade i den stora telefonen på toaletten så han fick bli lämnad åt sig spritfyllda öde. Det var dags för United - Liverpool match som trots ingen sömn på dryga dygnet inte fick missas.
Väl där vände N efter ett par harklingar på vägen dit skutan hemåt då han fick andnöd och andra tecken på döden. Jag hittade ingen sittplats med dock en slags stående fosterställning som fick bli mitt hem dom närmsta 2 timmarna. Vi vann, jag orkade knappt klämma fram ett leende men jag var iaf vid medvetande och det var nog bra de tyckte jag. Hemåt för lite sömn? icke sa nicke, men väl vid 6-7 tiden på söndag kväll så kom John Blund, visserligen 10 timmar försenad men ack så välkommet på besök.
Det är nu Allein Allein går mot sitt bortfadeande slut, så också våran resa, men om ni lyssnar låten ut så kommer det ett sista litet dödsryck, så också i denna story, W upptäckte nämligen sent söndag kväll att "fan grabbar mitt pass är nowhere to be found!" Panik uppstod, men vi tog det lilla förnuft vi hade kvar till fånga och tog reda på adressen till svenska ambassaden, ställde klockan och begav oss ut när dom flesta ravearna var på väg åt andra hållet.
En snabbspolning av de som skedde :
- Hängde på låset till ambassaden
- Väl inne var pappersfoto det enda som bet på ett tillfälligt pass, vilket dom trots passmaskin på plats inte kunde fixa på ambassaden
- Taxi till närmsta tågstation
- En trasig automat, en rånsugen uteliggare, en hel automat och en försvunnen taxi-chaffis senare så var vi på väg tillbaka till ambassaden
- Väl där med massa jarra redo att spenderas så säger tanten bakom kassan ( som ska ha mkt cred! ) att du, ja fick nyss ett mail av en random kille som hävdar sig ha ditt pass
- Ny taxi, uppmöte med en rastaflätad ung kille i en vältrafikerad korsning, ett återfått pass och en olagligt fort körd taxiresa senare var vi framme på flygplatsen och rosén kunde sprättas, vi kom med planet hem, med alla lemmar i behåll dessutom!
Nu sitter jag här, två dagar senare och fortfarande utmattad men nu efter alla dessa tusen och åter tusen skrivna ord nöjd med min insats och grymt stolt över grabbarna.
Har 3 meningar av betydelse kvar att säga :
- Sjuka grejjer!
- Nu körvvi!
- Svaert!
För alltid eran, Grossestrassebratwurstsmirnoff!
/ P
Kommentarer
Trackback
